Med musik i öronen och snö omkring mig.
Mörker som verkligen försöker vara mörker, men det går inte. Snön är ivägen, snön tar hälften av mörkret.

Går runt i vinterjacka, termobyxor, vantar, mössa, luva på det och sedan stora vinterkängor.
Musiken dunkar i öronen. Spelar Hot air balloon - Owl city om och om igen. Första gången jag inte kan lyssna på Kent när jag inte är okej. Det går bara inte. Kan inte ens titta på låttitlarna, kan inte kan inte. För mycket tankar.

Går vägen upp mot bron som vanligt, vet inte riktigt vad som alltid för mig dit. Men jag blir alltid så lugn, alla tankar blir så lätta, alla bekymmer blåser bort, jag känner att det finns hopp. Jag känner att det inte är så farligt, egentligen. Jag vet inte vad som gör det.
Bilarna under mig som kör, kör, kör i mörkret.
Himlen som lyser svagt blått av fotbollsplanens lampor.
Snön som tar över i mörkret.
Stjärnorna över mig. Karlavagnen. Orion.
Underbar musik i mina öron.
Ett flygplan högt, högt över mig som blinkar i rött.
Rödljus.
Jag blir så fri just där.
Mellan musiken, mörkret, ensamheten och den kalla vinterluften.
Att se bilarna, att se världen, men att inte höra den, bara musiken. Musiken.

Jag börjar sjunga, jag vill sjunga, jag vill bara skrika ut allting. Men ingen hör vad jag sjunger, bara jag.
Inom mig sjunger jag det högsta jag kan. Jag dansar allt jag har. Jag sjunger åt flygplanet över mig, åt bilarna under mig. Jag är så jävla fri just nu. Jag rör på läpparna, på kroppen. Sjunger. 

Går sedan tillbaka hem, flyger halvt fram, är lättad. Men vet att allt kommer komma tillbaka snart. Vill inte tänka på det, borde inte tänka på det. Nu är jag lättad och bekymmerslös, och så ska det förbli för stunden. 
Jag är inte rädd för mörkret om kvällarna, nätterna. Jag bryr mig inte. Jag gick just helt ensam i mörkret vid en stor, stor skog som många andra skräms av. Inte jag. Mörkret i natten är min vän.

Men skuggornna inom mig är jag rädd för. Jag gömmer mig för dem, vill inte se dem. Blundar, blundar det hårdaste jag kan. Just nu när man står i mörkret med musiken som dränker allt ser jag alla skuggor. Men på ett bra sätt, de finns helt enkelt inte där just nu.
Jag fylls av hopp, säger om och om igen att jag vågar. Nu ska jag våga. Våga hoppa, våga falla, våga ta emot, våga resa sig.
Jag vet att jag kommer tveka, vika mig i sista sekund.

Jag orkar inte tänka. Bara höra. Den tysta världen omkring. Plötsligt blir jag medveten om hur hög musiken är i mina öron. Låter den gå. Låter den dunka så högt att det nästan gör ont.
Med det onda i öronen och mörkret som en vän i min hand, känns det som jag är den enda personen i hela världen. Men jag känner mig inte ensam.
Känner bara bilarnas strålkastare som bländar mig.
Musiken. Ryhtmen. Fotstegen. Hjärtslagen.

Allt det här för dig.